Vi andas höst luft. Vi har en tung vecka bakom oss. Jag är mer eller mindre i chock. Verkligheten kommer ikapp än. Vi har fått ett mindre tråkigt besked denna vecka och tårarna har varit extrema. Efter flera dagar men tyngd ihjärtat försöker jag se allt ur ett mer konkret och positivt sätt. Men det är väldigt väldigt svårt när det gäller sina barn. Det får ju liksom inte hända sina barn något. Vet inte egentligen hur öppen jag bör vara ang de som är. Men jag måste lätta på mitt hjärta och att skriva brukar vara det bästa. Vår minsta föddes med ett litet hål mellan kamrarna i hjärtat. Vi var på kotroll i maj och ska åter i december. Nu i veckan fick vi veta att en operation måste göras för att hon inte ska få problem i övretonår/ vuxen ålder. Idag lider hon inte och har inga som helst komplikationer. Och vad jag läst mig till så är detta inget direkt farligt verken operation eller själva felet. Men man blir självklart rädd och orolig. Mina barn är det bästa jag har ,det dyrbaraste jag har.
Lillsnuttan är dessutom förkyld och har varit ett tag. Inatt blev andningen jobbig för henne och maken åkte till Astrid Lindgren med henne. Jag stannade hemma med den äldsta. Andningen berodde på för mycket slem i luftrören. Hon fick lite bricanyl i form av gas och koksalt lösning. Hjärtat var inte påfrestat och dem kom hem någon timme senare. Om detta skulel ske när hon inte är förkyld ska vi åka in men det bör inte ske. Dem bekräftade storleken på hennes hål.
Vi blir ju alla påverkade av detta. Oron sprider sig ju självklart över på vår äldsta. Barn är inte dumma dem förstår. Idag är min första dag utan tårar hitintills. Jag vet jag måste vara stark åtminstone så att barnen ser det. Jag får spara mina tårar och oro till de stunder dem sover. Nu blickar vi framåt. Väntar in december och hoppass på att hålet mirakulöst har vuxit ihop. Det kan ske men risken är minimal.
Vi ber dagligen att hon ska gå igenom detta så smärtfritt som möjligt och att vi kan återgå i den lycka vi var i nyligen. Förhoppningsvis och väldigt troligt så kommer allt att gå bra. Och hon kommer att förbli opåverkad. Men självklart så oroar man sig och självklart finns skräcken inom oss.
Mina älskade flickor ni är det bästa mamma har!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar