Häromdagen hade jag och E ett "samtal" om hur människor runt omkring oss gör än ledsen, arg , besviken och irriterad. Det handlar om små saker som att inte se varandra, att inte visa uppskattningen till att bara ta och ta utan att aldrig ge något tillbaka. Det finns små ord som aldrig sägs men hur svårt är det att unna någon annan ett TACK? Självklart kan man aldrig begära att andra skall vara som än själv men visst skulle det underlätta och jag försöker omringa mig med människor som har samma värderingar som mig. Detta för att undvika situationer där jag gång på gång blir arg ledsen och besviken och slutar i situationen där jag är den som ger och ger men aldrig får npgot tillbaka. Jag älskar att ge jag e sådan. Min man är likadan men skillnaden mellan oss är att han struntar i om han aldrig får tillbaka. Han gör ingen stor grej utav det medans jag själv lätt tar illa vid mig och blir ledsen. Jag anser att jag är uppvuxen i en familj där vi har givit och tagit. Majoriteten av oss låter vår dörr alltid stå öppen för varandra. Vi ger värme trygghet och respekt tillvarandra. Och ärlighet varar längst. Om vi inte tycker lika så är det så vi kan stå för det men vi behöver inte bli osams.
Kanske känns detta luddigt för dig som läser men jag var tvungen att rensa min lilla hjärna från ting som trycker där uppe.
yes!
SvaraRaderaKram